Jag får nästan aldrig buketter, alltså snittblommor bundna enligt konstens alla regler. Är det för att människor inte vågar ge någon som arbetar med växter en blomsterkvast? Eller att de helt enkelt tror att jag fått nog i mitt blomstrande arbetsrum? Dessa fördomar vill jag i så fall avvliva! Det är nog ingen som njuter av blommor så som jag, omsorgsfullt bundna av flinka händer.
När mina söner var små fick jag små rufsiga buketter och de var de vackraste i världen! Plockade i iver, tappade på vägen och snabbt ihopkrafsade till mamma på väg hem från skolan. Ibland har det stått tio, elva snapsglas i köksfönstret – fulla av av ogräs, lite jord och tussilago i en salig blandning. Men så vackert, så meningsfullt och fint! Barn skiljer inte på blommor, blad eller tistlar, hos dem är det känslorna och driften att vilja ge som är överhängande.
På hösten, när det inte fanns några blommor att plocka, hände det att jag fick en begagnad brödpåse fylld med grankottar. Dem hällde jag upp i en skål, och så beundrade vi naturens gåvor tillsammans. Och njuter av något så enkelt som små, fint brödsmulerullade kottar.
