Vetenskapens värld om 5:2

Igår handlade vetenskapen värld om den svenska forskningen kring 5:2. När de sände den brittiska BBC dokumentären för ett år sedan så fastnade professor Kerstin Brismar för upplägget och bestämde sig för att forska på det. Det finns nämligen ingen forskning på just 5:2 vilket många blir förvånade över. Michael Mosleys 5:2 har han “hittat på” utifrån annan forskning men foskning på just 5:2 upplägget saknas.
Hur som helst. Nu var det dags att presentera halvtidresultatet från Kerstins forskning på 5:2. “Spännande”, tänkte jag. Det måste jag se.

Men herre gud så besviken och irriterad jag blev. De har låtit 100 personer testa 5:2, olika åldrar och olika utgångslägen (övervikt, normalvikt etc etc) – vilket är en jättebra utgångspunkt. Men sen fallerar det helt. Nästan alla försökspersoner har även börjat träna och det nämndes oxå att många äter bättre de dagar de inte fastar. What?!?! Hur kan man i seriös vetenskaplig studie godkänna detta? Hur ska man då kunna utvärdera resultatet av 5:2 upplägget? Hur ska man kunna utesluta att det inte är träningen och den bättre maten som gör att de får bättre värden (när vi dessutom vet att just träning och bra mat är faktorer som påverkar vikten och de testade värdena)? Helt plötsligt är det ingen skillnad från det man brukar skämta om och som man kan läsa på bantningspiller “fungerar bäst tillsammans med en hälsosam kost och fysisk aktivitet” Läs: själva pillret har ingen effekt (det är bara något vi tjänar pengar på) men om du tränar och äter bra så kan du gå ner i vikt.

Det är lika dumt som att jag skulle börja stå på ett ben 10 minuter per dag för att se om jag blir bättre på chins. Under den här tiden så träna jag även mycket dragövningar på gymmet för axlar, rygg etc.. Efter 3 månader så visar det sig att jag blivit det – jag kan göra 5 chins! Slutsats: att stå på ett ben 10 minuter per dag gör dig bättre på chins! Hurra!

Okej, nu är jag hård. Men jag blir faktiskt lite uppgiven. Jag hejar normalt sätt på foskningen som bedrivs på KI och andra ställen. Jag har sett fram emot denna forskning som Kerstin Brismar bedriver med tanke på att det är seriöst, och så blir det så här. Nu är ju inte studien klar. Detta var ett tv-program, jag hoppas verkligen att studien kommer att vara mer givande (hur det nu ska kunna rättas till.. ).

Jag tycker att 5:2 är superintressant men jag skulle vill veta:
1. om jag fastar 2 dagar i veckan kan jag då verkligen äta vad som helst de andra dagarna dvs. jag skulle vilja se ett upplägg där man äter ohälsosamt 5 dagar och fastar 2 och ser resultat.
2. Är upplägget att fasta 2 dagar i veckan verkligen “mirakulöst” eller får du exakt samma effekt av att äta lika kalorirestriktiv med  bra 7 dagar i veckan?
3. Hur står sig olika 5:2 upplägg ex. där man totalt sett får i sig mindre kalorier, där man kompenserar så att man får i sig lika mycket kalorier som på 7 dagar, där man äter hälsosamt de 5 dagarna, där man äter skärp de 5 dagarna.
4. Jämförelse med fysisk aktivitiviet (5:2 med och utan mot 7:0 med och utan fysisk aktivitet).
osv osv
Jag tror nämligen inte att det är så mirakulöst. Det jag har hittat i forskning runt fasta på olika sätt så finns det inget som tyder på att det är mirakulöst. ex. den där nybildningen av celler i hippocampus i hjärnan där minnet sitter, den får man även vid promenader.  Och framför allt är det socker och snabba kolhydrater som skadar dessa celler (så, sluta ät socker och rör på dig så får du samma effekt!)

Slutligen en liten “sätt saker i perspektiv”-reflektion. Jag och en kompis pratade om detta för ett tag sedan. Hon hade testat 5:2. Vi började räkna.. Hon är i dag 40 år, om hon fastar 2 dagar i veckan resten av sitt liv (ja, för det måste du ju annars försvinner effekten) så kan hon kanske leva 10 år längre. Låt säga att hon blir 90 år istället för 80. Då innebär det att hon behöver fasta i 13 år!! 13 år utan man för att ev. leva 10 år längre – jobbigt om man råkar bli påkörd av en bil den dagen man fyller 80 ;).

Jag är inte emot 5:2 men jag tycker inte att det presenteras på rätt sätt. Det är vad jag kan se ett beteendemönster – ett sätt att uppnå kalorirestrikion. Det gäller att du tycker att det är värt det. Jag kommer nog aldrig tycka att “inte äta” är värt det. Jag tycker för mycket om mat och att äta. Jag äter mycket hellre bra mat och mindre 7 dagar i veckan. Och så vitt jag kunnat se finns det inget som talar för att det inte skulle vara minst lika bra. Men det är jag. Hur funkar du?  Det är det som är avgörande för om du ska testa.

Nej, vetenskapens värld och Kerstin Brismar – gör om gör rätt!

 

Livsnjutare – really?

För en tid sedan så pratade jag med en tjej som beklagade sig lite över att hon svullnade så i samband med mens. Lite senare i samtalet kom en kommentar om att det var lite skönt att det regnade får då slapp man ju besvären med pollen. Sedan tidigare så vet jag att denna tjej också har en del problem med magen och känner igen sig i beskrivningen att magen svullnar under dagen.

SÅ, när alla dessa saker kommit upp så säger jag: “Du, jag tror att du skulle testa att ta bort gluten. Jag tror att du skulle kunna må lite bättre då.” Anledningen är att jag vet många som just blivit av med liknande besvär eller åtminstone fått mildare besvär. Vi pratade sen vidare om hur i mina ögon “enkelt” det är trots allt. Det handlar ju om att ta bort vete, korn och råg. Och är man bara känslig behöver man ju inte leta efter varje litet mjölkorn som kan finnas gömt utan det räcker att ta bort de stora källorna i kosten: mackor, pasta, bulgur, couscous etc, etc.
Efter en massa förslag på hur hon skulle kunna äta så säger hon: “Nej, men alltså jag är en livsnjutare, jag vill ha pasta och bröd i mitt liv” 

Jag kunde inte låta bli att reagera på detta. “Livsnjutare” – att äta och leva på ett sätt så att man besväras av svullnad, inte kan var ute fritt i naturen på våren/sommaren utan att besväras av pollen, ha magbesvär etc. är det att vara livsnjutare?
Jag menar absolut inte att hänga ut denna specifika tjej (läser du det här så ta det inte personligt), det är inte det specifika fallet som det handlar om…. jag hör liknande resonemang från flera håll hur ofta som helst. Jag vill bara röra om lite i våra tankegångar. När vi använder “livsnjutare” som ett argument (framför allt för oss själva) för att äta eller leva på ett sätt som man inte mår bra av – blir det inte fel då? Matnjutare, smaknjutare absolut – men livsnjutare? Njaa… eller?
Om man är livsnjutare ska man inte då göra så mycket som möjligt för att få ut så mycket som möjligt av livet? Att kunna njuta av livet utan att störs av svullna ben, uppblåst och kanske krampande mage och kliande ögon? Att leva, äta och träna på ett sätt så att kroppen orkar med allt det där man vill? Så att man kan upptäcka och verkligen ta till vara på livet på bästa sätt?  (måste ju oxå poängtera att alternativet är ju inte att leva på rårivna morätter och vatten)

Man kan absolut få äta pasta och bröd och massor med gluten även om man svullnar om man vill det. Om man på riktigt tycker att det är värt det. Men jag uppmanar alla att ta en funderar kring tankegången. Är du verkligen med på dina egna tankegångar? Köper du dina egna argument? Eller lurar du dig själv med argumentet att du är en livsnjutare? 
En annan vanlig “livsnjutar-tankegång” är ju att äta sötsaker. Man vill ha det i sitt liv för man är livsnjutare. Men man går omkring och lider av sötsuget och “rösten” som ber en äta onyttigt i tid och otid. Och man kämpar med att stålsätta sig för att inte falla för frestelser i vardagen. Kanske till och med går omkring med lite dåligt samvete för att man “syndat” eller “unnat sig” och att det kanske spänner lite i linningen. Kan det vara så att det vore mer livsnjutande att försöka bli kvitt den där rösten och leva livet utan det starka drivet? Bara en tanke….

Innan ni hoppar på mig så vill jag klarlägga några saker :):
1. Alla mår inte bättre av att ta bort gluten, glutenfritt löser inte alla problem, men det kan vara värt att åtminstone prova om man har besvär.
2.  Att i resonemnaget komma fram till att “ja, att “få” äta pasta är lätt värt att gå med svullen mage, svullen kropp etc” är helt ok. Då ska du fortsätta och njuta av livet på ditt sätt.
3. Att vara smaknjutare/matnjutare och samtidigt livsnjutare är ju inget som står i motsats till vartannat. Det handlar inte om att äta 100% perfekt mat. Det finns kanske onyttigheter som du inte mår dåligt av – då är det ju inget snack om saken. Och man kan ju göra nyttig mat hur smakrik och livsbejakande som helst. Nyttigt är långt ifrån grönsaker i pulverform som ska blandas ner i vatten.

 

Gör din egen mandelmjölk

Idag har jag gjort egen mandelmjölk för första gången. Löjligt enkelt. Är lite skeptisk till hysterin kring mandelmjölk etc. De köpta varianterna innehåller typ 95% vatten och sen lite mandel och oftast socker. Att köpa 1 liter vatten och 10 mandlar för dryga 30 kr känns inte helt smart. Klimatsmart (i jämförelse med komjölk) är ofta ett argument men hur miljö/klimatsmart kan det vara att bära hem vatten på detta vis när det behöver produceras en förpackning, industrin som gör drycker, transporten och sen ta hand om förpackningen?? Nej, ska du använda det så gör den själv. Låter komplicerat men tar kortare tid än att gå till affären och köpa.

Lägg mandlar i en blender, fyll på med vatten och mixa!
Sila sedan drycken genom en tygbit (finns speciella att köpa med jag tog en bit tyg).
I vissa recept uppmanas det till att blötlägga mandlarna först men det funkar även utan. Resterna kan man blanda ner i nötbollar vilket innebär att du då dessutom får i dig all näring från mandlarna som du annars missar till priset av mandelmjölen.

#tänkomtänkrätt #enklareänmantror #diy #mandlemjölk

20140511-195727.jpg

Frantzén (och jag) styr upp!

I somras jobbade jag lite med programmet “Frantzén styr upp”, kom med näringsfysiologiska inputs på familjernas kosthållning och tips på hur produktionen skulle tänka kring förändringarna som skulle göras. Det mesta var jobb bakom kulisserna men ett case fick jag vara med i rutan och det sändes visst igår  :)
Huvudfokus var att pappa Johan var överviktig hade misstänkt sömnapne etc. Han behöver gå ner i vikt och ändra sina vanor. Men min poäng var/är en annan. Fokuset ska inte bara var på Johan. Han må vara den enda som fått symtom/problem av livsstilen men alla som lever på det sättet (inkl. barnen och resten av familjen) riskerar tids nog att hamna där. Det innebär att alla behöver ändra och bryta denna livsstil. Varför fokuserar vi bara på de som fått symtom av dålig livsstil? Jag hör ofta (som jag oxå skrivit om) att man inte ska peta i barnens mat för de är ju inte sjuka/tjocka etc. Föräldern som har viktproblem, hälsoproblem äter nyttigt och “specialmat” men barnen “måste ju få vanlig mat”. Som att man i det här fallet skulle säga: “det är ju Johan som har problem, då är det han som behöver ändra vanor”. Okej, så då väntar vi 30 år tills barnen står där i samma situation och lär dem äta rätt då, väntar på att de utvecklat symtom, riskerar att ha fått skador på blodkärl etc.. Eller, så lär vi dem bra vanor idag, och förebygger. Denna familjen ska inte ändra vanor för att Johan ska gå ner i vikt utan för att ingen annan i familjen ska hamna där han är idag.

 

Trainingcamp i Portugal

20140429-091556.jpg

Långt uppehåll igen,.. oups!  just nu befinner jag mig på traningcamp med Springtime travel och ToppHälsa i Portugal. Det är 10 e gången för mig om jag har räknat rätt. Lika fantastiskt underbart varje gång. Träning från morgon till kväll i solen och med Atlanten mitt framför ögonen. Morgonjogg längs vattenbrynet i glödande soluppgång – ja, bara det kan jag säga är en av de absolut bästa sakerna med dessa resor. Gåshud varje gång.  I söndags tog jag det lite lugnt med träning. Med över 200 resenärer så blir det pullspäckat på passen första dagen. På kvällen körde jag och Erika vår ”äta, träna leva” föreläsning för fullt hus.   I går tog jag igen vilodagen. Då drämde jag till med 4 pass. Morgonjogg följt av yoga. Sen en paus för jobb (vanligt jobb framför datorn), solning och lunch på stranden i form av nygrillad fisk. Sen blev det ett thaiboxningspass med bästa Rickard Nordstrand (fd världsmästare) och så toppade jag det hela med ett löppass där långa intervaller stod på schemat. 3 minuter – kan vara väääääldigt långt och fruktansvärt jobbigt. Adderar man 25-30 gradig värme, sol och stillastående luft i skogen ja, då har du en bra bild över passet. Klaga? – nej, aboslut inte :).

Jag säger/skriver samma sak varje gång.. men jag kan inte låta bli. Gillar du träning, sol och värme så bara måste du åka på en resa med oss någon gång.

Hur utvärderar du ditt resultat/mål?

På senare tid så har målen kring kost, hälsa och träning förändrats. Nu tränar, äter och lever man i mycket större utsträckning för att bli starkare, friskare, piggare, orka mer, hålla längre, tightare, uthålligare etc. vilket jag tycker är helt fantastiskt! Visst finns det fortfarande de som har som främsta mål att gå ner i vikt men som sagt, allt fler börjar inse att det är andra saker som man egentligen vill uppnå.

Så, hur vet man då om man har nått sitt mål? Hur utvärderar man insatsen? Jo, de allra flesta ställer sig på vågen. Alltså, jag vill bli starkare, slankare, tightare, piggare, friskare.. etc. och för att se om veckor av träning och rätt kost har gett resultat då ställer jag mig på vågen?!!? hur kan vågen berätta om jag är piggare? Hur kan siffran på vågen berätta om jag är starkare? Om jag ens är slankare eller tightare? Ja, så länge ni inte har någon specialvåg så skulle jag säga att det är omöjligt. Ändå envisas vi om att använda vågen för att utvärdera och mäta framgången.
Och vad gör vi när siffran på vågen inte stämmer överens med det vi trott innan vi klev upp på den? – jo, då ändrar vi vår känsla. Siffran på vågen blir verkligheten och sanningen. Visst är det fascinerande!  Tänk såhär: du har tränat bra, sovit bra, ätit bra, känner dig stark, pigg, tight etc.. tänker “nu måste det ha hänt nåt”. Ställer dig på vågen med ett leende… väntar med spänning och förhoppning på beskedet.. och BOOOM! – siffran på vågen visar inte alls det du förväntat dig, kanske till och med samma som sist du klev på vågan. Det som kändes så bra för bara 1 sekund sedan har det vänts till “va fan, det här funkar ju inte”. Plötsligt blir vågen sanningen och det som har känts rätt, gjort att du mått bra kastas bort på en sekund med tanken “det funkar inte”. Men vad är det egentligen som inte funkar? är det verkligen träningen, kosten etc? Nej, utan snarare att utvärdera om du har blivit starkare med hjälp av en våg? Eller hur? Ska du veta om du har blivit starkare så kolla om du kan lyfta/dra/pressa etc. tyngre. Ska du ta reda på om du har blivit slankare och tightare – mät din kropp med måttband eller känn efter hur kläderna sitter. Ska du utvärdera om du blivit piggare och känner dig friskare – ja, känn efter! och lita på den känslan. Den enda gången du ska använda en våg för att utvärdera är om det är just vikten som är det viktigaste för dig.

På Biggest Loser är det vågen som är lag. Det är den som avgör om det gått bra eller ej eftersom det är en tävling i att tappa så mycket i vikt som möjligt. DÅ kan man inte använda något annat. Men för alla er som inte är med i biggest loser skulle jag rekommendera att istället kasta ut vågen. Den gör ofta mer skada än nytta. Jag har för en tid sedan avreagerat mig i ett inlägg kring detta.  Tänk efter vad du egentligen vill uppnå och fundera sen ut lämpliga mätmetoder för att kunna utvärdera de målen. Rättvisa metoder.  Tänk efter, vi skulle aldrig någonsin tillåta så galna, missvisande och orättvisa utvärderingsmetoder i något annat sammanhang. “Nu ska vi se om mars-månad har varit  varmare än tidigare år – så vi kollar hur mycket det har regnat”
Det handlar i grunden att vara rättvis, ärlig och schyst mot dig själv.